Några anmärkningar om den påstådda alltigenom förekommande rasismen i indianboken, med särskilt adress till alla dem som har åsikter om just detta...



 ”Af alla hänsynslösa angrepp mot andras rättigheter äro väl den kaukasiska rasens försök att utrota infödingarna i Amerika de allra mest upprörande.  Otto Brüchig: Öknens barbarer." - 1900.
  Se mer nedan.


Det är väl känt att alla de som är ”experter” på ungdomsböcker och ungdomens läsning har åsikter om just det som kom att kallas indianboken. Kanske är det oviljan eller oförmågan till innanläsning som gett genren ett förhållandevis onyanserat dåligt rykte. På 1980-talet fanns det ungdomsboksexperter som sade sig vara oförmögna att hitta en enda indianbok värd att sätta i någons händer. Allra minst det uppväxande släktet.
  Oavsett hur spänningsböcker byggs upp genom de agerandes invektiv och hätska utfall gentemot indianen, ofta p g a  utan detta skapades ingen spänning i berättelsen, så finns det möjligheter att undersöka riktigheten i de allmänna påståendena om rasism i indianboken, genom t ex att försöka nysta upp vad författarna själva hade för inställning till kolonialismen och Nordamerikas indianer.
 Här följer några exempel.

EXEMPLET EDWARD S ELLLIS 1840-1916
Det mest vanliga och tydligaste fallet av omdömen om ett författarskap och om författarens ”rasistiska" inställning till indianerna gäller förstås Edward S Ellis och oftast då hans Hjortfotsböcker. Ellis var emellertid en mycket beläst historiker och därtill pedagog som mer än sannolikt ville skapa en ungdomsbok som gick att läsa. Han är också upphovsmannen till en utmärkt (även om i stycken daterad) historisk framställning av kolonialhistorien och indianerna. I sitt flerbandsverk ”The history of our country from the discover of America to the present time” skildrar han bland annat New England-kolonisternas grymma övergrepp mot indianerna. Boken som vänder sig till skolungdom (trots sitt väldiga omfång) har i Vol 1 sidan 186 en fotnot som lyder: (Håll i er nu)

 ” It is well that the young reader, who may take pride in the prowess of the early settlers of his country in ridding it of hostile Indians, as related in such narratives as that which recounts the grim incidents of the Pequod war, should remember that much of the Indian blood spilled on this continent was due to the coming to it of the white man, who was the intruder and the invader of the homes and hunting-ground sof the native races of the New World. We (Ellis kursivering sj) came to the Indian, not the Indian to us. We were the aggressors. We invaded the country, and we made of it an aceldama of blood. Justice therefore, as well as humanity, calls for the exercise of pity and considerate feeling in reading the account, given in these pages, of the extermination of an entire tribe, such as the Pequods. In the early settlement of Connecticut, as elsewhere, the white man did not always extend the olive-branch to the indian; and hostilities were often the result of quarrels among the white settlers….”
(aceldama = en plats för blodbad i Bibeln)

Förvisso ansåg Ellis som så många andra att indianen mådde bäst av att ”civiliseras” men attityden vi läser här ovan torde ändå förvåna somliga.

Andra ”seriösa” författare av pseudofackböcker och ungdomsromaner hade ofta en förbluffande attityd till indianerna. Frederick Marryat menade såhär i ”Violets äfventyrliga resor till sjöss och lands” i original 1843. (Eng utg här) (Det är möjligt att Marryatt inte hade så värst stora erfarenheter av indianer men det är allmänt erkänt att han byggde på förstahandsuppgifter. Josiah Gregg, som var en handelsman ute i västern, men som också kunde skriva. Hans berättelse ”Commerce of the Prairiesvol 1, vol 2,  utkom också 1844 , fyra år efter det att han slutat som handelsman, ett år efter Marryats berättelse publicerats. Men säger Van Wyck Brooks i sin ”The world of Washington Irving” 1946, s.388. En del av Greggs material trycktes i form av brev i en dagstidning i Galveston 1841-42. ”Long passages from these letters were printed verbatim and without any acknowledgement in Marryat’s ”Travels and Adventures of Monseiur Violet”. In 1843, Gregg went to Philadelphia, where much of his book was written, then he went on to New York, where it was published”. 
  Det är i så fall åsikter om indianerna som har sitt ursprung innan George Catlins mycket lästa böcker publicerats och som ju också skapade en mycket positiv inställning till indianerna).

  ”Det fanns måhända äfven en annan. ännu mäktigare känsla som förmådde furst Servalle att återvända till de indianer bland hvilka han så länge vistats, nämligen det behag och den dragningskraft det vilda lefnadssättet äger för den civiliserade människan, i synnerhet sedan hon upptäckt, hur tomma och hjärtlösa vi bli genom den stigande förfiningens inflytande.
  Aldrig har en indian, som blifvit uppfostrad i skola och bland en stor stads nöjen och lyx, hyst någon önskan att för alltid slå sig ned bland blekansiktena, under det däremot många tusen hvita män från det civiliserade samhällets högsta till dess lägsta atdrappsteg med kärlek omfattat vildarnas lefnadssätt och lefvat och dött bland dem, oaktaddt de kuknnat hopa stora rikedomar och återvända till sitt eget land.
  Detta kan förefalla abesynnerlligt, men är icke desto mindre sant. Hvarje tänkande främling, som stannat några veckor i de vänskapligt sinnade indianers hyddor, skall erkänna, att denna känsla gjort sig mäktigt gällande hos honom äfven under ett så kort uppehåll. Hur stark måste den icke då vara hos den, som tillbragt hela år bland indianerna? (sid 5). Superlativer om de västliga indianernas ridderlighet på sid 150-151.
Marryat när en förhoppning att ”dessa nordvästra stammar skola förbli i sitt naturtillstånd, ja till och med småningom gå framåt, emedan intet kan förmå dem att smaka rusdrycker. de veta, att indianerna i östern vansläktats och blifvit kufvade genom bruket af dylika,…. Sid 151.  Eng vers här.

Det är ju ett välkänt faktum att indianer under 1700-talet ålades att ”lämna tillbaka” vita fångar möttes av dessa fångars totala motvilja mot att återvända till ”civilisationen”.
Det här används ju också i ungdomsboken för att skapa spänning. De mest indianvänliga författare ”demoniserar” indianerna inledningsvis. Ja hos Lois Lenski så mördas ju huvudpersonens föräldrar inför henne. Likväl så är bokens tema (som ju i grunden är dokumentärt) att hon komma att leva bland indianerna till mycket hög ålder och synbarligen trivas alldeles utmärkt med det.


  Ett likartat berättargrepp använder Elizabeth Coatsworth i ”Vildmarkens svärd”. Man blir inte förvånad om indianbokens kritiker får för sig att böckerna är ensidigt indianfientliga. Motsatsen är emellertid för handen.

När det sedan kommer till dessa obskyra häften kallade ”indianböcker” som dränkte bokmarknaden under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal så kan vi anföra ett par exempel på tendens och attityd

Brüchig, Otto
Öknens barbarer. - 1900.
  Sid 4.
 ”Af alla hänsynslösa angrepp mot andras rättigheter äro väl den kaukasiska rasens försök att utrota infödingarna i Amerika de allra mest upprörande.   Man erinrar sig det skamlösa skalpjägeriet. Regeringen betalade för hvarje indianskaoop ett bestämdt pris - äfven för det späda barnets, den värnlösa kinnans och den bräcklige gubbens. Expeditioner, sammansatta af mänsklighetens afskum, organiserades samt bedrefvo systematiska skalpjakter. I denna berättelse, som försiggår på sextitalet i en liten stad i vestern, upprullas för läsaren några af de skräckscener, som då utspelades.”


RESERVATIONSPASSAGEN
Många författare som förletts att demonisera indianerna tenderar stundom att stanna till och förklara varför indianerna som ju egentligen då är väldigt ädla och stolta hamnat i någon sorts aggressiv våldsspiral. Jag kallar detta för ”reservationspassagen”. Man pausar och förklarar vad indianska motståndet beror på. I ”Buffalo Bill i dödsfara” 1906. (ett av de häften som skapde aversion mot ”indianboken” som skräplitteratur och som rasistisk företeelse, skriver den anonyme författaren sid 13f:
 "Af Amerikas urinnevånare, indianerna, återstår i närvarande tid endast en helt liten del, hvilken dessuto för hvarje år allt mer och mer smälter samman.  Den röde mannen, som fordom ägde den stodra kontinenten, är en föraktad människa, som af den stolta amerikanska nationen förföljes och jagas på samma sätt som man jagar ett rofdjur, hvilket man önskar utrota.  Indianen anses icke inför den amerikanska lagen såsom en människa och hvar han visar sig kallas han allmänt: ”Röd usling, hvit mans mördare”.  Dock skulle helt visst icke indianerna varit så till ytterlighet föraktade, så fram de ej gjort gemensam sak med de hvitda röfvarehorder, hvaraf den amerikanska kontinenten länge öfversvämmades.  En del indianstammara hafva hållit sig från dessa röfvarhopar och dessa indianer hafva blifvit nybyggarnes goda vänner samta äfven understundom låtit sina barn taga undervisning i de hvitas skolor.  Då man skådar dessa indianer, måste man beklaga, att ett sådant kraftigt släkte är dömdt till undergång, ty att döma af dessa stammar är indianen i sig själf ej ond, den har blifvit det dels till fölkjd af att de föraktansfulla hvita röfvarne tvingat dem till sina medhjälpare, dels till följd af den hetsjakt, som anställts efter dem.  Amerikanarne hafva organiserat en hel armé för utrotande af landets urinvånare.”

Lite originellt att skylla vita skurkar för indianernas kamp för friheten, men ändå! Blir ni kära läsare en smula förvånade över indianboksförfattarnas tendens under den råbarkade ytan av motsättningar för spänningens skapande och skull.