Om Konsten att läsa och att ha något att läsa

OM NÄR SVENSKEN VAR BEKVÄM MED BEGREPPET INDIANER OCH INDIANBÖCKER
Om begreppet indianer och hur det växte fram
Det finns ingen allmänt  term för ursprungsbefolkningen i Nordamerika. I USA kan man ev använda ordet Native (vilket för oss blir ett gammalmodigt inföding), eller Native American, eller Indigenous = Ursprungsfolk. Jag använder ordet indianer därför att det för det första använts i indianhistorisk tid och framförallt när det gäller den gamla indianboken. Dessutom därför att andra att många indianer känner sig helt bekväma med detta. Se gärna Rusell Means ”I am an American indian, not a Native American! 
 
 (Med det sagt kan man nog konstatera att orden ”rödskinn” ”röda män” inte heller varit någon nedsättande term i Sverige för Nordamerikas ursprungsbefolkning, något som professor Åke Hultkrantz nogsamt fick veta när han obetänksamt använde uttrycket i USA!

Att skriva indianbokens historia är ju förresten att skriva om hur bilden av indianen (inte nödvändigtvis verklighetens amerikanska urfolk formades).

Ordet ”vildar” som stundtals är ett begrepp som används är också ganska så missuppfattat. Redan under 1600-talet fick Pehr Lindeström förklara att indianerna inte var vildar därför att de voro galna, utan att de var (som man då tänkte) vilsna i tron!!

1800-talet och litteraturen - 
Såvitt man kan se, så innan dess J F Cooper översattes till svenska, så hade svensken i allmähet väldigt små kunskaper om Nordamerika, och än mindre om ursprungsfolket indianerna, även om det visst fanns en och annan bok tillgänglig i Sverige på svenska. Men de hade en väldigt begränsad upplaga. 500 exemplar var det normala för en utgiven titel. I motsats till situationen nere i Europa där en läsande medklass utvecklades, så hade man i Sverige egentligen inga böcker att läsa, även om man var ett litterat folk. I Sverige kommer vanan att läsa romaner inte att utvecklas förrän långt in i seklet, kanske kring 1880 eller så. Men det fanns undantag skall vi märka.


De kunde åtminstone läsa katekesen
1830 bodde ca 2,5 mijoner människor i Sverige. Tack vare den Lutheranska obligatoriska kyrkans pålaga om hemutbildning, i avsikt att möjliggöra för var och en att kunna läsa katekesen, psalmer och delar av bibeln, och kravet på att klara de regelbundet återkommande husförhören, så kunde nästan alla läsa åtminstone lite. (Den svenska litteraturen 3. - 1993. sid 25). Men böcker var en lyx, och de transporterades i böndernas långsamma oxkärror.

I BÖRJAN AV 1800-TALET BÖRJADE SAKER ATT HÄNDA
Ett nytt system med postdiligenser tillät små paket att distribueras över hela riket. Konsten att trycka böcker förbättrades, dagstidningar och förlagshus dök upp här och där. En av dessa förlagsmän var Lars Johan Hierta, grundaren av Aftonbladet. Han menade att tryckpressarna borde användas till annat än tidningar och han började ge ut romaner i häftesserier, alltså inte i tidningen utan i form av häften som man prenumererade på. Små bokhäften på 100 sidor, vilka senare oftast bands samman till hela böcker. Av den anledningen kom flera av kända böckers första upplagor i realiteten av bestå av dessa häften och inte i kompletta böcker som de kom att ses i senare upplagor. Prenumerationssystemet möjliggjorde för folk att köpa böcker på ett billigt sätt. Faktiskt lär det ha blivit så populärt att det sägs, att bokhandlare blev vansinniga när häftena lät dröja på sig. Det sägs också att Hierta hade 2 500 prenumeranter när han startade sin ”bokklubb”. Snart var de 4000. Han kallade häftesserien för ”Läsebibliotheket”. Andra förlagsmän gjorde likadant. Hierta tjänade tydligen pengar på företaget, och därför vet vi ju att romanerna faktiskt såldes, och som vi kommer att märka längre fram, faktiskt lästes av många.
  Bland dessa andra bokförlag fanns Thomsons häftesbokklubb ”Kabinets bibliothek”
exempel:

Cooper, James Fenimore 
Gränsboerne eller Wish-Ton-Wish's klagan : berättelse / öfversättning från engelskan [av A.F.Dahlin]. - 2. öfversedda upplagan. - Stockholm : Hierta, 1836. - (Läsebibliotheket ; 1836)

   Förra delen. - 288 s. 
   Sednare delen. - 293 s. 
   Med första upplagan skall förstås publicerandet som häfte 37-43 i häftesserien 
   Läsebibliotheket 1836. 

Paulding, [J.K.]
Holländarne i New York eller Nordamerika före revolutionen : roman / öfversättning. - Stockholm : Hierta, 1834. - 358 s. - (Läsebibliothek ; 4)
   Orig.s titel: The dutchman’s fireside. 1831.
   Utgavs först häftesvis i Läsebibliotheket 1833 häftena 13-15. 

[Sealsfield, Charles]
Den legitime och republikanerne : historisk teckning från det sista amerikansk-engelska kriget / Öfversättning. - Stockholm : N.H.Thomson, 1835. - 744 s. - (Kabinets bibliothek af then nyaste litteraturen : första samlingen ; 1)
  Orig:s titel: Der Legitime und der Republikaner. - 1833.

Sedermera kom alla t ex Coopers böcker att publiceras igen 1858, och efter detta kom ett stort antal bearbetningar och olika konstiga utgåvor av hans romaner mer eller mindre anpassade för barn och ungdomar. Och de måste haft en stor publik.

Biblioteken
Sveriges kommunbibliotek har sina rötter i sockenbiblioteksrörelsen och det folkbildningsarbete som såg sin topp på 1860-talet. Ibland hade hängivna folkbildare varit över i USA för att få ideer och inspiration. En av dessa var Per Adam Siljeström och när han återvände till Sverige med huvudet fullt av idéer, startade han en årsbok full av ”nyttig” läsning för folk. Den här årsboken kallades “Läsning för folket” och distribuerades till alla sockenbibliotek. (Boken i sig innehölll stundtals små artiklar om Nordamerikas Indianer).
  Bland annat som Siljeström tog sig för var att skriva en artikel i den här ”Läsning för folket” kallad ”Förslag till inrättande af Sockenbiblioteker och hwad därwid bör iakttagas, jämte förteckning å dertill lämpliga böcker och skrifter” (Vol 25 1859 sid 47-68). 

Bland de böcker Siljeström fann användbara för sockenbiblioteken fanns flera böcker om amerika och ett par om Amerikas Indianer. Mest anmärkningsvärda är George Catlins “indianer och de, under ett åttaårigt vistande bland de vildaste af deras stammar upplefvade äfventyr och öden” . (Ett praktverk med flera färglagda illustrationer av författaren) och förstås James Fenimore Coopers “Hjortdödaren, Den siste mohikanen, Wägwisare , Nybyggarne och Gräsöknen (Prärien): Han rekokmmenderade också Gosselman: Resa i Norra Amerika och Arfwedson: Förenta staterna och Canada)

Catlin, George   
Nord-amerikas indianer och de, under ett åttaårigt vistande bland de vildaste af deras stammar upplefvade äfventyr och öden / översättning från femte engelska upplagan [via en tysk översättning]. - Stockholm : Berg, 1848. - 320 s. : ill.     Orig:s titel: Letters and notes on the manners, customs and conditions of the North American Indians. 1841.
I sin bok  “Böcker, bildning makt : arbetare, borgare och bildningens roll i klassformeringen i Lund och Helsingborg 1860-1901. - (1999)” skriven av Marion Leffler, får vi en glimt av vad allmänheten lånade i biblioteken på 1860-talet i två skånska städer, Lund och Helsingborg

Leffler säger om skönlitteraturen: ( s. 159-160)

A. ”Skönlitteratur” 1866 var den mest utlånade författaren James Fenimore Cooper. Hans böcker om vita nybyggares äventyr och möten med indiankulturen i Nordamerika lånades 63 gånger. Böckerna räknas idag till den klassiska ungdomslitteraturen men lästes under 1800-talet också av vuxna. De var mycket kända och populära i hela Europa och erbjöd spännande och underhållande läsning. Samtidigt hade massutvandringen från Sverige till Amerika påbörjats. Även lundabor gav sig iväg dit. Det är möjligt att de som lånade Cooper kände någon som hade utvandrat och/eller att de var nyfikna på livet i det stora landet långt borta. Romanerna gav en underhållande inblick i detta men idealiserade samtidigt det unga Amerika och bidrog till Vilda Västernmyten. Ytterligare några amerikanska romaner hörde till låntagarnas favoriter 1866. För det första rörde det sig om tre romaner, Daloasen, Björn-jägarne och Wäxt-jägarne, av Maine Reed, en idag okänd författare. Titlarna antyder samma genre som J F Coopers ävntyrsböcker”.
Sid. 161

”b. Reseskildringar
….”Intresset för Amerika visar sig också i lånen av reseskildringar. Unonius, Minnen från Amerika utlånades 13 gånger. Här kan liksom i fallet med den amerikanska skönlitteraturen ovan, den pågående emigrationen ha spelat en roll”.
 
Hon säger på sidan. 164.
….
”e. Skrifter av blandat innehåll:
 …En annan tidskrift, ”Lördags Magazinet”, utlånades något oftare, nio gånger. Den var ett projekt av Aftonbladet utgivare, Lars Johan Hierta, som hämtade förebilden hos det engelska Penny Magazine. Lördags Magazinet utkom endast mellan 1836 och 1838 samt 1842. ...Enligt Eric Johannesson blev de ändock inte den folkläsning som Hierta hade hoppats på, utan fungerade snarare som ”lustbetonad barn- och ungdomsläsning”.  (Johannesson: Den läsande familjen : Familjetidskriften i Sverige 1850-1880. – s. 7)  ”Om så var fallet bland låntagarna i Lunds stadsbibliotek får förbli en öppen fråga, då vi inte känner till deras ålder”. Det intressanta här är att Lördags Magazinet kan tänkas ha utgjort en motbild till Läsning för folket.”  (Leffler s. 164)

Läsning för folket, som uppfattades som konservativ, moraliserande och sedelärande. Se: Per Sörbom, Läsning för folket. Diss. 1972. Se även Den svenska litteraturen 3. – 1988. s. 274-276).

s. 167. ”Ingen kvinna valde bibliotekets mest utlånade författare, J F Cooper. Det gjorde däremot de femton männen. 20 av de 50 skönlitterära böckerna lånade av männen var skrivna av Cooper. Kvinnorna lånade inte heller någon av de andra populära författarna t ex ”Onkel Adam”, Walter Scott, Roland Forrester och Maine Reid. I varje fall 1866 var böcker av dessa författare manlig läsning, av detta att döma. Det är anmärkningsvärt att ingen kvinna lånade någon reseskildring medan 14 sådana lån var förtecknade på männen. Kunde kvinnor inte ens drömma om att resa?”

Sid. 172.
”a Skönlitteratur
Den oftast utlånade författaren i Lund, James Fenimore Cooper, var också den mest framträdande i Helsingborgs stadsbibliotek. Låntagarna där hade 1861 tillgång till elva böcker skrivna av honom, och antalet titlar ökade till fjorton 1877. Det tyder på att Cooper även utlåndes ofta. Intresset bland låntagarna i Helsingborg för historiska äventyrsromaner och Amerika kan antas ha varit lika stort som bland låntagarna i Lund”.

Kommentar till Leffler: 1. Roland Forrester är ju ingen författare. Leffler talar om första utgåvan av Robert Mongomery Birdss “Nick of the woods” i svensk översättnng, den var en anonym som första svenska utgåva. Senare har den trycks många gånger med författarens namn, men ofta via tysk översättning som grund.

[Bird, Robert Montgomery] 
 Roland Forrester's och hans syster Edithas sällsamma äfventyr bland Vildarne / med  16 i texten intryckta teckningar öfver de förnämsta tilldragelserna. - Stockholm : Rylander, 1847. - 228 s. : ill. 
    Säkerligen efter Franz Hoffmans tyska version: Die Gefahren der 
    Wildniss : eine  Erzählung für die Reifere Jugend. 1846.


2. Leffler säger:  “Maine Reed , en idag okänd författare”.

Hon talar om captain Mayne Reid, en av de vanliga författarna av  “indianböcker”.  Han läste så sent som för några decennier sedan, via en dansk adaption (Erselv, Anna: Gula Vargen).

Mer av intresse om Reed följer, när vi kommer till Selma Lagerlöf och hennes läsande och skrivande.


3. Leffler’s nämner “Lördags Magazinet” .Lars Johan Hiertas egen tidning Aftonbladet tycks ha haft artiklar skrivna av amerikaresenären Unonius och andra. Dessutom hade Hierta en veckotidning kallad ”Lördags-magasinet” Lördagsmagasinet : trejde bandet. – 1838, innehåller ett och annat om indianer. February 10 1838 fanns en artikel kallad “Indianer I Canada” /(af ett fruntimmer) och i july 21 1838 “St:Clarae-floden och chippeway-indianerna” . Här används ordet “indianer” och inte det äldre uttrycket “vildar” .

OM INTRYCKET BÖCKER OM NORDAMERIKAS INDIANER GJORDE PÅ SVENSKA LÄSARE
In summa så verkar det som om vanligt folk i Sverige verkligen hade möjlighet att läsa om amerikanska indianer, tillräckligt för att skapa sig en bild av folket i Amerika kallade ”vildar” eller ”indianer”. Ett annat exempel på detta är något jag hittat i en tysk publikation om indianböcker av Hans Plischke:  

(Plischke, Hans: Von Cooper bis Karl May : Eine Geschichte des völkerkundlichen Reise- und Abenteuerromans. [Illustr.]Düsseldorf, 1951. sid 40). 

I översättning: ”När den amerikanske poeten Longfellow reste genom Skandinavien 1835 blev han förbluffad över att bönderna i Danmark, Nordge och Sverige kände till och hade läst Cooper…”

Ett intressant vittnesbörd på kraften i upplevelsen av indianboken får vi från självaste Selma Lagerlöf. I sin självbiografiska bok ”Ett Mårbackabarn” 1915, avslöjar hon vad som triggade igång hennes eget författarskap. När hon var helt ung fann hon en bok kallad ”Oceola” 


”Det finns en bok, som heter Oceola. Det är en indianbok, som man säger nuförtiden. . Jag vet inte vem som har författat den, och inte heller vet jag när den skrevs, men troligen är den rätt gammal.  Jag kan inte säga hur det kom sig att den boken fann sin väg till mitt hem uppe i Värmland.....Men hur som helst så är det säkert att den en vacker dag, när jag är en sju, åtta år gammal, ligger på ett bord där hemma och att jag råkar kasta ögonen på den.....Men som lyckan vill det, råkar jag slå upp just det stället, där bokens hjältinna, en ung skön plantageägardotter, mitt under badet blir överraskad av en alligator. Jag läser om hur hon flyr och förföljes och är i livsfara. Aldrig förr har jag läst något, som försätter mig i sådan spänning. Jag står andlös och läser, ända tills den unga, hjältemodiga indianen kommer rusande till hjälp och efter en förfärlig strid med alligatorn sticker sin kniv i hans hjärta.
(Utg 1985 s 77-79)
Därefter beskriver hon hur hon upptäckt lusten att läsa romaner, och (sid 79) avslutar hon  “ Men för mig blir bekantskapen med indianboken Oceola avgörande för hela livet. Den väcker hos mig en djup, stark längtan att en gång åstadkomma något lika härligt. Det är den boken som gör att jag vid mina unga år redan vet att vad jag helst av allt vill syssla med under mina kommande dagar, det är att skriva romaner.”

Selma Lagerlöf var född 1858 och boken Oceola komi svensk översättning 1862. Den var skriven av captain Mayne Reid. Selma själv mindes inte vem författaren var, men det är helt lätt att dra slutsatsen om vilken bok det rör sig om på grund av den speciella stavningen av den kände seminolehövdingen Osceolas namn.


OM UTTRYCKEN INDIANER OCH VILDAR FÖR URSPRUNGSFOLKEN I AMERIKA.

När begreppet ”indianer” börjar bli allmänt använt tror jag vi nått den punkt vad gäller uppfattningen om ursprungsfolket i Nordamerika är rotat hos svenska folket. Men det är inte helt klart när det hände.

Vi gör en återblick till 1800-talets början.
Ett skönlitterärt arbete som blev en rejäl bestseller i hela Europa, och troligen en mindre bestselleri Sverige, är den indianbok som gjorde ett starkt intryck på läsaren. Jag menar förstås Chateaubrdiands ”Atala” som var en romantikens höjdpunkt i hela världen. I Sverige gavs det ut två upplagor:

Chateaubriand, Francois René de 
Atala, eller Tvänne Vildars kärleks-händelser i öknen / af F.A. Chateaubriant ; från sista franska original-uplagan öfversatt af J.S. Ekmanson. - Stockholm : Holmberg, 1802. - 154 s. 

Ny utg. - 1805.

Som vi lägger märke till kallas amerikas ursprungsfolk ”vildar”.

Inspirerad av romantiska strömningar skrev Carl Jonas Love Almquist en bok kallad ”Parjumouf” 1817. Historien berättar om ”indianer” bland ”Blå bergen”. Man kan emellertid ganska enkelt slå fast att Almquists histora är baserad på en episod från Australien. Ordet ”indianer” vid den här tiden (tidigt 1800-tal, d v s innan Cooper var översatt till svenska) var förmodligen synonymt med ”vildar” ”infödingar” varhelst de levde på jorden. Uttrycket ”indianer” hade blivit använt tidigare, men vanligare var att författare använde ordet ”vildar” eller ”villar”. (Jfr ty Wildnis, eng wilderness).

Ordet “vildar” används av den tidige resenären Pehr Lindeström som besökte den svenska kolonin  “Nya Sverige”vid Delaware på 1650-talet. Han förklarar för läsare av hans bok att: ”Desse Novae Sueciae vilde människor de kallas icke vilde, därför att man tror dem vara rasande och galne utdan för deras avguderi och villfarelse i religion”. (Lindeström:  Resa till Nya Sverige. - 1962 sid 108. Indiankvinna kunde också kallas vilska säger han). Kuriöst nog använder Carl Jonas Love Almqvist själv det uttrycket senaare när han hade flytt Sverige för USA. Troligen därför att han studerat ämnet Nya Sverige och de facto planerade att skriva en bok om det svenska kolonialäventyret. Han använder uttrycket i brev till sin hustru, när han talar om Lipanapacher och andra indianer som han mött i Texas! (se: Berg, Ruben G:son: C J L Almquist i landsflykten 1851-1866. - 1928 sid 478) met in Texas! (se: Berg, Ruben G:son:  C.J L. Almquist I landsflykten 1851-1866. – 1928. p 478 ). Han berättar också om sin mor, som knappast rest utanför sin hemstad, men som hade berättat för honom om ”Vildarne” i världen. (”hon var nämligen Rousseauisk”). Efter att ha stött på indianer i Texas berättar han senare i brev hem:  “Jag nämnde några ord om Vildarne. Jag vill då berätta Er, att jag varit I ett helt sällskap sådana, nemligen av Lipan- och Mascaleros-stammarne. Ej längre tillbaka, än 6 à 8 år, vistades de I dessa trakter öfverallt, och helsa ännu ofta på vid Cibolo och San Antonio. De äro nu mycket fredlige och vilja blott drifva handel med Europeerne. Får några veckor sedan gick ett helt tåg af dem med chefen Chicito i spetsen, härigenom till Austin….”.

   Så Almquist fortsatte nog med en tveksam världsbild och en oklar uppfattning om folk i världen, precis som hans mor, som berättat historier om dessa vilda män i skilda världsdelar. (Så gjorde andra också. Så sent som 1861 finns det en bok om aboriginer i Australien kallad ”Indianhöfdingen Mooniba skriven av Marie Rokskowska).

Som vi sett tidigare när vi diskuterade Lefflers bok om biblioteken i Helsingborg och Lund, så noterade vi att första upplagan av Birds ”Roland Forresters äventyr” levdes bland ”vildarna”. Boken var ju publicerad 1847. Kanske har det något med att den översatts från tyskan? Men Atala sägs förstås vara översatt från franska språket.

I en konservativ dagstidning kallad ”Svenska Minerva” utgiven i Stockholm mellan åren 1830 och 1848 av J C Askelöf, kanske den mest inflytelserika konservativa tidnngen i Sverige vid den här tiden, finns en egendomlig artikel (måndag 26 september 1836, som rör minoriteter i USA och Texas. Det är en artikel direkt översatt från amerikansk tidning (The Boston Atlas) och här diskuteras om behandlingen av “Tschirokeserne” (Cherokeerna) å ena sidan är mer korrekt, än å andra sidan, behandlingen av folkeet i Texas. “I antal äro de Texianerne föga underlägsne, men I anseende till allmän civilisation äro de med dem fullt jemngoda. Tschirokesernes hufuvdmän stå i anseende till faculteter, seder och rikedom på en enahanda (enastående) höjd med besutna landtmän uti unionens särkilta (sic!) stater, och de vildaste bland dem hafva säkerligen lika mycket cultur, som de jägare, herdar och förrymda brottslingar, af hvilka befolkningen i Texas för det mesta består”.  Artikeln fortsätter att berätta om tvångsförflyttningen av Cherokeer öster om Mississippi, till land väster därom och situationen i Texas. Men det är rolig sak där. Jag tror inte en svensk läsare 1838 förstod skillnaden mellan Texaner och Tschirokeser. Översättaren förklarar aldrig att Tschirokeserna är indianer. Han använder vare sig uttrycket vildar eller indianer. Vid den här tiden skulle han nog ha gjort det, om han själv hade förstått. Vilket han förmodligen inte gjorde!



Lördags-magasinet

Lördags-magasinet : tredje bandet. – 1838 som nämnt tidigare använder benämningen ”indianer”.  “Indianer I Canada” (af ett fruntimmer) and juli 21 1838 “St:Clarae-floden och chippeway-indianerna”. (2 sidor). Här är alltså ordet indianer i bruk, antagligen därför att det är en text som i original använder ”indians”, och naturligtvis därför att ordet börjar bli det mest vanliga begreppet i svenskan. Även om det tog några år.  

Emigrantsånger
Ytterligare en annan text som kan vara av intresse är en modern sångbok kallad
“Emigrantvisor : i urval av Svenskt visarkiv. – 1981. Jag antar att indianerna nämns väldigt sällan i emigrantvisorna, men här har vi ett undantag (sid 33-37 och kommentar på sid 131). Sången sorteerar under rubriken “Varningsvisor”, sånger som berättar om hemska saker som kan hända dig ”over there”. Sången är “Niklas Korps visa”, och i kommentaren säger utgivaren: “Denna visa är känd endast i en version, ett skillingtryck från 1855, tryckt I Borås". Sången berättar om några svenskar som skall bege sig till Göteborg varifrån de skall segla till USA. Och den berättar om mödor och bekymmer ombord, om ankomsten till New York, om guldgräveri, om resa med tåg  (I “ångwagnen”) och så till slut om indianerna. Och här kallas de indianaer.

Vers 17.I skogen fick wi se en Indian
Röd, naken, grym och ful som sjelfwa fan,
Den, som gick sist, han hufwudswåln tog af,
Och I den ödeskog han fick sin graf.
(Hufwudswåln = huvudsvålen = skalpen)

18.Han flydde bort, dock följde wi hans spår,
Wi wille se, hwem som utaf oss rår,
Mot gwälln det led, snart kunde wi ej se,
Likwäl sin lön wi wille honom ge.

19.Der gingo wi i kärr, moras och dy,
Till slutligen wi kommo till en by.
-Af femtio, som wi I början war,
War det blott sjutton som ännu war qwar.

Efter allt detta berättar sången om pest och kolera, och till sist hur fyra av dem finner arbete i staden Paluna, men det är inte sådant arbete berättaren i sången gillar och han vill åka hem till Sverige. (Vilket han inte har råd till.)

Vi ser alltså att bland ”vanligt” folk som köpte, spelade och lyssnade till dessa skillingtryck användes ordet indianer och bruket med skalpering var också känt så tidigt som 1851.