Om Sigfrid Nyberg och De första inhemska indianböckerna 


SIGFRID NYBERG OCH DE ALLRA FÖRSTA BERÄTTELSERNA OM NORDAMERIKAS INDIANER - samt något mer om begreppet indianer under 1800-talet.


Det finns en hel del att säga om författaren till den första svenska indianberättelsen, Sigfrid Nyberg. Och det är en en rätt rolig berätttelse om honom.
  Det hela börjar med Viktor Rydberg, född i Jönköping 1828. Han började sin författarbana som journalist vid en lokal tidning vid namn ”Jönköpingsbladet”. Ägaren av denna tidning var J A Sandwall, som senare flyttade till Göteborg där han 1848 blev ägare till Göteborgs handels- och sjöfartstidning. Som ung man publicerade Viktor Rydbrerg en del av sina berättelser i Jönköpingsbladet. Sedermera hade han planer på att emigrera till USA som han syster hade gjort, men följde istället Sandwall till Göteborg där han försörjde sig som journalist. (Till USA hade hans båda systrar styrt kosan, den yngre Hedda, i sällskap med en änkefru från Jönköping redan 1851. Den äldre Vilhelmina kort efter faderns död, 1854. Vilhelmina avrådde f ö Viktor i ett brev hem 1854 från att emigrera. Hon varnar honom som ju är en läsande intellektuell att USA betydde grovarbete. Viktor slog emigrationsplanerna ur hågen. Warburg, 1900 s 167 ff) 
  Likt övriga Europa var det här en tid för romaner och läsning. I synnerhet var ett par författare allmänt lästa och uppskattade. Bland dem fanns James Fenimore Cooper och Francois Rene Chateubriand. Viktor var starkt influerade av dem båda. Viktor Rydberg fortsatte att publicera sina berättelser i Handelstidningen, men de handlade visst inte om indianer, men han skrev en dikt ”Mohikanens hund”, publicerad i Handelstidningen 23 januari 1857. Det kanske inte var mycket till dikt, men den visar tydligt hur influerad Rydberg var av såväl Cooper som Chateaubriand. Personligen är jag övertygad om att han gärna ville skriva en historia om indianer han också, men han visste trots allt för lite om dem. Istället skrev han en berättelse, en tragiskt kärlekshistoria, om zigenare (romer) och en ung riddare som utspelas i det medeltida Sverige, ”Singoalla” 1857. Romanen har mer än en parallell till tidens indianberättelser. 
  Alltnog, redan kring 1851 hade J A Sandwall, ägaren av Handelstidningen blivit tvingad att lämna Sverige p g a ekonomiska trassligheter och han begav sig till USA, där han stannade till 1868. Han sägs f ö ha deltagit som soldat i Nordamerikanska inbördeskriget.
  Nå, när Viktor Rydberg började sitt arbete vid Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, träffade han där en redaktör eller snarare översättare av berättelser som publicerades i tidningen. Den mannen var Sigfrid Nyberg (1829-1885). Man kan inte påstå att vi är helt informerade om Sigfrid Nybergs biografi och han gjorde allt för att fördunkla den möjligheten. Men vi vet att han inte liknande en ”vanlig” svensk man och han berättade gärna för alla om sina resor utomlands som han gjort som barn eller ung man. Det är möjligt att allt han berättade var lögner, eller kanske inte för Nyberg älskade att berätta fantasifulla historier om sitt liv och sin släkt. Så t ex kunde han meddela personer han träffade att han var född fransman ”Vicomte d’Aubry”, och han såg förstås ut som en sådan vicomte förstås, och han lade sig till med bruten svenska och fabulerade historier om sitt leverne i Frankrike. Den person som träffat Nyberg som ”Vicomte d’Aubry” blev naturligtvis väldigt förvånad när han vid ett annat tillfälle blev introducerad till samme man som tidningsredaktören Sigfrid Nyberg. Vid ett annat tillfälle när han berättade en fantastisk historia om sig själv, menade en kollega som hörde honom att samma historia hade han läst av den tysk-amerikanska författaren Friedrich Gerstäcker eller Balduin Möllhausen. Nyberg svarade förstås utan att tveka, att ”Hvad är det för underligt? Gerstäcker har den från mig” (Warburg, 1900 sid 493).

 Gerstäcker och Möllhausen var ju berömda tyska författare som skrev böcker om livet i Förenta Staternas gränstrakter, och de skrev även om indianerna. Med tiden kom Nyberg att översätta böcker av Möllhausen och kanske någon novell av Gerstäcker till svenska, men naturligtvis träffade han aldrig någon av dem personligen. Men Nyberg läste ju såväl dem som andra författare av spännande äventyr i original. Indianboken var ju vid den här tiden på väg att bli riktigt stor i Tyskland. (Och efterhand via Tyskland i Sverige).
  Nyberg hade livlig fantasi och han var en excentrisk person.
  I Sverige vid den här tiden började man publicera en hel del böcker rörande det stora landet i Väst. Somliga svenskar reste där också och deras erfarenheter publicerades ofta i svenska tidningar som t ex Aftonbladet och kanske i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. 
  Bland författare som hade levt en längre tid där fanns t ex Gustaf Unonius (i Wisconsin). Han publicerade sina minnen av USA 1861-62. 
  Fredrik Bremer reste i Minnesota och hennes publicerade dagböcker 1853-54 inkluderar ett fascinerande besök i Dakotaindnernas tipis. Ja hon kommer dem en smula nära, kommer att diskutera kvinnans situation bland indianerna. Till en början tycker hon inte att deras liv verkar särskilt angenämt, men hon kommer snart att modifiera sina intryck och sin inställning till detta. 
  Så, Sigfrid Nyberg läst mycket och uppenbarligen kunde han läsa ett par främmande språk. Han arbetade på en dagstidning i hamnstaden Göteborg och J A Sandwall var fortfarande i USA.  Kanske var han den svensk som hade största möjligheten att få höra nyheter från USA så fort man någonsin kunde få höra därifrån. Och han var en läsare av indianberättelser om han kunde hitta sådana.
  Hans första egna indianbok, och den första svenska indianberättelsen är ”Bilder från nordamerikanska gräsöknarna” en tydlig pastisch på Fenimore Coopers ”Prärien”. (Bl a så stavar han Dacotha precis som Cooper gjorde).

Nyberg, Sigfrid            
Bilder från nordamerikanska gräsöknarne. - 104 s. 
= Sid. [37]-140 i: 
Nyberg, Sigfrid 
Jernvägs- och ångbåtslektyr : originalskizzer. - Göteborg : Lamm, 1859 .   - 208 s. 

Men mest intressant är hans andra försök att skriva en indianberättelse.

Nyberg, Sigfrids    
Svenskarne i Minnisota : en episod ur det amerikanska inbördeskriget 1862-1863 : berättelse. - Göteborg : Lamm, 1863. - 88 s. 
=  Pag.1-88  Särtryck ur: 

Flora  : toilettkalender för 1864 / med tre stålgravyrer. - Göteborg : Lamm, 1863. - 160 s. 
  
  Den här historien ger oss ett intryck av att Nyberg kunde sina saker, att han vet vad han talar om., Dden slutar emellertid som en rätt eländig historia, när han kopplat på sin fantasi och låter den flöda fritt. Troligen skrev han sin berättelse om svenska emigranter i Minnesota, baserat på vad han hade läst i böcker och i tidningar och eventuellt på brev som han fått från Sandwall (?) som ju befann sig i USA vid den här tiden. Så plötsligt får han kännedom om Dakotaindianernas uppror augusti 1862 och då gör han sitt trick. Han infogar den informationen i slutet av sin berättelse, och en smula i inledningen. Vips har han skapat en indianberättelse som till synes är såväl initierad som aktuell.
Som han själv skriver i slutet av berättelsen:

 ”Som läsaren påminner sig offentliggjordes I tidningarne ett bref från Saint Paul, dateradt den 22 Augusti 1862, deruti skrifves: ’Nedre Siouxdistriktet är i fullt uppror...’” 
  På så sätt lyckas han få oss att tro att han baserat hela sin berättelse på saklig förstahandsinformation om vad som hände Dakotaindianerna och nybyggarna i Minnesota.

Informationen om Sigfrid Nyberg finns bara i en biografi om Viktor Rydberg skriven av en annan person som jobbat på handelstidningen, Karl Warburg. Den skrevs långt efter det att Nyberg lämnat tidningen för att sluta sina dagar vid telegrafen i södra Sverige. Boken finns i två versioner, en enbands och en i två band. Endast tvåbandsversionen har berättelsen om Nyberg och därutöver Viktor Rydbergs dikt ”Mohikanens hund”.

Viktor Rydberg
Viktor Rydberg hade som vi sett ovan såväl läst som inspirerats av Chateaubriand och J F Cooper. I sin ungdom skrev han ett poem (under pseudonymen Agricola) som publicerades i Göteborgs Handelstidning 23 januari 1857 kallat ”Mohikanens hund”   I den dikten använder han aldrig uttrycken ”indian” eller ”vilde”. Han talar om ”röde männer”. Somligt inspirerat av Cooper, annat av Chateaubrians Atala och resten är skär fantasi. T ex bananerna i strof 2.

Mohikanens hund

Öfver Alleghanys toppar skrider månen upp i blod,
skiner som en fjärran skogsbrand öfver kullar, stepp och flod.
Tyst är natten, jaguaren smygande kring slätten går,
och gazellen slumrar stilla i palmettoskogens snår.

Där Missouri silfverskummig brusar mellan klippor fram
hvilar i bananers skugga  siste krigarn af sin stam,
hvilar käcke Mohikanen, där han, fälld af Yankeens lod,
återgaf åt fosterjorden siste sonens hjälteblod.

Länge sol och regn ha blekat kämpens ben på ödslig strand,men den tunge tomahawken glimmar än i knuten hand.
I de tomma ögongropar mången natt stänkt daggens tår,
men kring Mohikanens läger trogen skiltvakt ännu går.

Nyss från enslig jakt han vände åter till sitt kära mål,
Krafsar benen upp ur sanden, slickar hvitnad hufvudskål,
tjuter – och kring öde nejden, som ett hotfullt förebud,
doft ur skogens barm besvaradt, tränger nu hans klagodljud.

Ensligt blockhus står i skogen, hvita mänskor bo däri,
mannen vaknar, hustrun ryser, barnen höja fruktans skri,
hustrun beder, mannen förer brandyflaskan till sin mund,
svär en ed på likbebådarn, varulfven i midnattstund.

Och af röde männer tågar skyggt förbi ett fridlöst band,
som för lumpna dollars sålde grafvarne i fädrens land.
”Hör! Vårt släktes öde klagar. Till fördärf är dömd vår ätt.”
Och med lösdta tyglar jagar horden öfver månlyst slätt.

Månen sjunker, öfver bergen blickar rosig morgon fram,
ur palmettoskogen klingar fågelsång från hvarje stam,
jaguaren till sin klyfta återvändt, gazellens små
dansa med sin mor till källan, morgonsval och spegelblå.

Men där vattenfallet fradgar, solbeglänst vid klippig strand,
glilmmar ännu tomahawken i förmultnad kämpehand.
I de tomma ögongropar lyser morgondaggens tår,
och kring Mohikanens läger trogen skiltvakt ännu går.

(Dikten återgiven i  Warburg’s biografi över Viktor Rydberg. – 1900. Endast i tvåvolyms utgåvan Vol 1, s. 456.)

Längre fram, nu som vuxen man nämner Viktor Rydberg åter indianen.Då i en dikt kallad “Prometeus och Ahasverus”. – 1877.   Han bara snuddar vid indianerna med orden “…Snart är från bågen sista pilen slungad av Nya Världens siste Indian…”.


Orden “vildar” and “indianer” som användes var ett vanligt begrepp för Nordamerikas indianer vid en tid då svenskarna inte hade någon särskilt etablerad föreställning om Nordamerikas urbefolkning. Ett genombrott för termen indian kommer nog kring 1860 och orsaken till det är nog publicerandet av den andra editionen av Coopers samlade skrifter, 1858.  (Ehuru Longfellows vistelse i Sverige inträffade på 1830-talet). Så mellan 1830 och 1860, kan man nog tänka , började en tilltagande medvetenhet om Nordamerikas indianer skönjas, och kring 1860 skulle detta medvetande bli allmänt accepterat och spridd. Alltså, vid den tiden torde folk i Sverige förstå vad du menade med ”indianer i Amerika”

MEN SÅ MYCKET MER VISSTE MAN NOG INTE OM INDIANER OCH AMERIKA

Få svenska författare hade så mycken kunskap om Amerika och folket där att de vågade sig på att skriva romaner om dem. Vi har sett hur Sigfrid Nyberg gör ett försök och vi har lagt märke till att Viktor Rydberg tänkte på det, men hur han kom att transformera en sådan berättelse till svensk medeltid med zigenare istället för indianer som centralt tema.

Ragnar Pihlstrand
Vi får faktiskt vänta tills Ragnar Pihlstrand (pseudonymen Lodbrok)  f 1850 publicerar två romaner om svenskar i Amerika. Den första, (1881) är "Nybygget vid Vargkullen", en roman som börjar ganska realistisk med svenska emigranter som anländer till New York. De blir rånade av ”runnare” och de upplever spännande och förmodligen ganska realistiska saker. Emellertid, när man läser vidare så förstår man att författaren aldrig satt sin fot utanför New York (kanske aldrig varit i USA alls), för resten av historien är ganska mystisk och oavsiktligt rolig (knasig) historia om nybyggare och indianer. Här är nog Pihlstrand klart influerad av Coopers ” rärien”. Precis som Sigrid Nyberg var.  
  Hans andra roman på temat är “Grefven af Sverige”, handlar mindre om indianer, men visar klart att författaren gjort bäst i att välja ett annat ämne för sin bok.
 

Lodbrok   [Pseud. för Ragnar Pihlstrand]         
Nybygget vid Vargkullen eller Några svenska utvandrares äfventyr i Kansas : berättelse /  af Lodbrok. - Stockholm : Gleerup, 1881. - 514 s.

Lodbrok                                                        
Grefven af Sverige : roman / af Lodbrok. - Stockholm : Liljestrand, 1887. - 403 s. : ill. -  (Romanbladet ; 1887)


RICHARD MELANDER OCH ”I SITTING BULLS LAND” 1892.

Inte förrän 1892 när Richard Melander publicerar sin ungdomsroman ”I Sitting Bulls land” får vi en författare som tycks vara bekväm med miljön och folket i västern. Naturligtvis är det mesta han skriver grovt ohistoriskt, men på det hela så är det här första gången en svensk skönlitterär författare visar någon som helst kunskap om västerns geografi och åtminstone till namnen känner till historiska personer som Crazy Horse, Sitting Bull, Lilla Kråkan och andra.

Melander, Richard
I Sitting Bulls land : skildringar från gränslifvet i amerikanska västern. - Stockholm : Norstedt, 1892. - 285 s. 
- (Norstedts ungdomsböcker ; 11) 


ALMQVIST, PARAJAMOUF OCH BEGREPPET INDIANER.

Carl Jonas Love Almqvist var fascinerad av exotism liksom andra under vår romantiska epok. Han skrev en berättelse om indianer bortom de blå Bergen.
Almqvist, Carl Jonas Love 
Parjumouf : saga ifrån Nya Holland. -  Originalupplaga 1817. 

   Ny utg. - Stockholm : Rediviva, 1972. - 98 s. - (Suecia redivia ; 27) 
   Faks.  
   Parjumouf tycks handla om indianer i Nya Holland, bortom de “Blå bergen“. 
   Det är bara det att man klart kan visa, att Almqvist  har inspirerats av 
   en händelse som  utspelats i Australien.  “Indianer“ kunde vid den här 
   tiden fortfarande lite vagt användas i  betydelsen “infödingar“. Så sent 
   som 1861 görs så, i en  annan bok om  Australien, men “indian“ 
   förekommer här bara i titeln. 
   Jfr Roskowska, Marie: Indianhöfdingen Mooniba. 

Mer om Almqvist

C J L Almquist och den svenska kolonin vid Delaware 1638-655.
From Berg, Ruben G:son : C J L Almquist I landsflykten. – 1928.

“Utom med detta författarskap var Almquist även sysselsatt med ett annat större arbete, som han ej hann fullborda, nämligen ett verk, som skulle handla om den svenska kolonien Nya Sverige i Amerika. Det har väl knappast varit hans avsikt att skriva dess historia, som då behandlats av svenskarna Johan Campanius och hans sonson, Thomas Campanius Holm, amerikanerna B. Fervis, Clay och S. Hazard. Snarat tycks han ha tänkt sig att ge ut dokument rörande koloniens historia i engelsk översättning med för klaringar och kommentarer. I behåll finns 13 sådana översättningar (några defekta) – i några synas språkliga rättelser av en främmande hand – av handlingar från åren 1639-54, bl a koloniens ordinantia av 1654, brev av guvernör J. Printz och Axel Oxenstierna och skrivelser från svenska riksrådet. Även en hel bunke med Explanatory notes har bevarats. De gälla såväl svenska namn och termer som amerikanska ortnamn i Lindeströms s”Geographia Americae” 1691 med ibland rätt vidlyftiga exkurser om rätta läget av orterna i fråga, de indianska namnens betydelser o s v.”  (pages 424-425)

Det verkar faktiskt som om han hade påbörjat det som Amandus Johnson fullborade en tid senare. De facto är många av de dokument Almqvist använde aldrig publicerade i Sverige utan återfinns bara hos Amandus Johnsons i “The Swedish settlements on the Delaware. – 1911.  
  (Almqvist dog 1866 och Amandus Johnson var född 1877. Hur kunde Almqvist hitta dessa dokument i USA vid den tiden? Berg säger (sid 425)
 “Det har icke kunnat utrönas, hur han fått tillgång till dessa i Riksarkivet i Stockholm förvarade handlingar som han översatt; förmodligen har det skett genom avskrifter i Historical Society of Pennsylvania”. !!