Anna Erslevs ”Gula vargen"

"Gula Vargen. En indianhistoria" är…en översättning av ett arbete i förlaget Chr. Erichsens serie "Börnenes Bogsamling", "Den gule Ulv.  En Indianerhistorie, fortalt efter Engelsk af Anna Erslev". Den utkom som band 6, 1898. I Sverige angav Sagabiblioteket den som ett original av Erslev. (Efter Anna Erslevs danska original i bemyndigad öfversättning för Sveriges barn). Hennes egen danska bok anger således att den är ”efter Engelsk”. I andra upplagan i ”Börnenens bogsamling” som kom 1904, har den ursprunglige författaren angivits genom att titeln utökats till ”Den gule Ulv. En indianerhistorie. Efter Kaptajn Mayne Reid ved Anna Erslev”.
  Något original av Mayne Reid som har tillstymmelsen till likhet med Erslevs Gula Varg finns inte i sinnevärlden. Definitivt inte Reids ”The Scalp Hunters” (1851) som man angett som original i en dansk utgåva 1962. 
  Mer troligt är att innebörden är ”på engelskt maner", eller ”i stil med Mayne Reid”.
Detta gav boken lite mer status som sakkunnig indianbok och dessutom indikerar det en manlig författare.
 (Kvinnliga indianboksförfattare maskerades gärna vid den här tiden. Jfr S.Wörishoffer i Tyskland, där det dröjde bra länge innan S:et skrevs ut som Sophie).
  Man kan gott tänka sig att bokförlaget fick Anna Erslev att gå med på en glidning av verkligheten. 
  Under titeln ”Örnöga” har boken också sett dagens ljus i Sverige i utgåvor 1916, 1944, 1947 och 1961. I en annons i nr 1 av Folkskolans barntidning 1916 heter det, att man hade ämnat kalla den ”Gula Vargen” men ändrat titeln till Örnöga, eftersom han enligt deras åsikt mer var bokens hjälte. Man kan få för sig att Quint bearbetat en text av Mayne Reid, men likheten med Erslevs orignal är påfallande. 
    Jfr indiankännaren och poeten Einar Malms åsikt om detta: 
   "Där fanns de båda vitvänliga, hyperädla takoindianerna, Örnöga och Monok - möjligen modellerade efter Chingachgook och Uncas. Men min givne favorit blev Gula Vargen, den sluge, modige komankhövdingen som oförtrutet bekämpade de vita intränglingarna och slutligen föll i ett försök att hämnas lidna oförätter. Säkerligen gjorde det sitt till att Gula Vargen tedde sig så värdig och ståtlig på de många verkligt artisiska och förbluffande sakriktiga teckkningar varmed G. Stoopendahl försett denna fina indianbok, som vore förtjänt att publiceras med oavkortad text i större format.”   Malm, Einar: Mina första indianböcker sid 192-93.

Den variant av Erslevs ”Gula Vargen” som kallats ”Örnöga” är betydligt kortare än föregångaren ”Gula Vargen”. Uppenbarligen beror det på att Henrik Wranér fick i uppgift att förlänga texten på version ”Gula Vargen” så den bättre passade Sagabibliotekets standard.   Annat som skiljer är kapitelrubriker som insatts av Wranér. John Miller har av någon anledning i Saga blivit John Millar. I Saga kap 12 och 13 berättar Grey om sitt liv för alla vid lägerelden, under det att han hos Erslev berättar för Miller ensam. Emellertid föreligger det också partier i Sagaversionen som helt saknas hos Erslev.Det rör sig om någdra inlagda historier, som någon av personerna berättar för de andra. Sålunda förekommer i slutet av kap 6 (fr o m ”Efter en stunds förlopp…”) och i hela kap 7 en sägen från prärien o en jägare som kom till de dödas land, och i kap 8 en berättelse om indianernas tro om människans ursprung och en jakthistoria. Den senare är märklig så till vida att en av bokens personer, William Grey, förekommer i den, och således själva handlingen också något förändrats. Skildringen av vargjakten i kap 23 är också ett tillägg. Dessa tillägg har tillfört boken nya kapitel, varjämte Wranér gjort en extra kapiteluppdelning, så att Gulvaa Vargen sammanlagt har 25 kapitel mot 21 hos Erslev. (Quints Örnöga har 20 kapitel).  Mest sannolikt är att Quints Örnöga är en egen översättning från Erslev, inte en bearbetning av Saga. Att den skulle ha något med Reid att göra är uteslutet.  Signe Wranér anger i brev till Göte Klingberg (1965) att hennes far fick utöka Gula Vargen med ”en lång indiansaga, som berättades vid lägerelden” därför att antalet sidor i ett av häftena skulle stämma. I "Sagan om Saga” (1956, sid 23) berättar hon att hon själv som 12-åring översatte ett av bokens kapitel åt sin far. I sitt ovannämdaa brev meddelar hon, att det rörde sig kom kap 9, ”Tjut i natten”.  Det mesta om Wranér och Gula Vargen finns att läsa på sidorna 65-66 i:
Klingberg, GöteSekelskiftets barnbokssyn och Barnbiblioteket Saga / Göte Klingberg. - Stockholm : Svensk Läraretidnings Förlag, 1966. - (Pedagogiska skrifter ; 239)